När jag den 9 november 2023 tog Per avsked av min fru, mina två 9 åriga flickor och vår hund Daisy på Arlanda för skida att ensam till Sydpolen så var det mycket som rörde sig i mitt huvud. Var det rätt beslut att lämna familjen? Hur skulle det gå med fingrarna som jag tidigare förfrusit på Nordpolen? Tänk om jag skulle trilla ned i en spricka? Jag visste att det skulle bli en mental resa att härda ut, ständigt motivera och inspirera mig själv att fortsätta och att aldrig ge upp. Jag visste också att cirka 12 500 personer har stått på toppen av Mount Everest, men endast 291 personer har skidat hela vägen till Sydpolen sedan 1911.
Var jag modig som företog mig detta eller helt enkelt bara dumdristig? Jag tror egentligen inte att det handlar så mycket om mod utan istället ha ett starkt intresse för någonting, motivera och inspirera sig själv till att ta steget och sedan bara köra. Något som är okänt för andra ter sig ofta farligt men vi glömmer ofta farorna i vardagslivet som ständigt dyker upp, vi går över gatan och tittar på mobilen, vi kör om på landsvägar och trängs i barer trots att det är corona. Det är skillnad på att utsätta sig för planerade faror eller att helt enkelt utsätta sig för faror på grund av ren nonchalans.
Men att utsätta sig för lite utmaningar och planerade faror i vardagslivet tror jag bara är bra. Då når du lättare dina mål och har kul på vägen. Ibland är det är svårt att lämna en trygg och bekväm tillvaro, men ibland måste man våga ta risker och bara strunta i vad alla andra säger.
P.S På bilden är det jag som skidar över Grönland. Sprickor fanns det gott om.