Den 43 gradiga kylan bet i mina fingrar som tusen små nålar. Fingrarna hade slutat kännas och förfrysningen smög sig på allt mer och försökte övertala min kropp att ge upp. Runt omkring var det knäpptyst i packisen. Stora fastfrusna blåvita isberg omgav mig. Jag var nog den ensammaste människan på jorden och det var ju helt sant. För på Norra ishavet finns det inget liv och allra minst människor. Men där inne fanns det en gnista att ta mig fram till fast mark och förhoppningsvis ett flygplan som kunde hämta upp mig.
Expeditionen till Nordpolen var min expedition. Jag hade planerat den, sökt sponsorer och nu var mitt iv i fara. Hur kunde det gå såhär?
Läs mer om föreläsningen om att våga och ta risker.
Men nu låg min fokusering på att ta min framåt och överleva detta trots motgången. När kampen för överlevnad sätter igång så händer det något. Tankarna att ge upp försvinner och att sätta den ena skidan framför den andra är det enda viktiga. I vardagslivet och arbetslivet finns det inte längre någon kamp för överlevnad och kanske därför har vi lättare att ge upp. Men det behöver inte vara så. Kraften att fortsätta finns inom oss alla sedan urminnes tider och den vill jag berätta om i mina föreläsningar.
Efter föreläsningen får ni verktyg för att:
Vill ni fördjupa er i motivation och drivkraft? Läs mer här