Att krypa ur sovsäcken på mornarna i Antarktis var ibland riktigt, riktigt jobbig då jag aldrig varit någon morgonmänniska. Robert, min polska följeslagare, var betydligt piggare och när jag ibland hörde hans bensinkök som sattes i gång vid 05.00 så visste jag nöjt att jag kunde ligga och sova ytterligare en timme i min sköna varma sovsäck.
Men det är konstigt hur det går att motivera och inspirera sig själv genom att säga till sig själv att saker och ting egentligen inte är något problem, bara man inte har ont så funkar det ju rätt bra. Hemma är det lätt att bekvämligheten tar över och att man förvandlas till soffpotatis. På ett äventyr i Antarktis på väg till Sydpolen när vinden tjuter och kylan hela tiden gör sig påmind så finns det inget alternativ. Som föreläsare är det extra kul att berätta om detta då de flesta kan associera till att vara trött på morgonen och ha svårt att krypa ur sängen men att sedan veta att man måste ta sig ut i blåsten och – 30 grader är desto svårare. Sedan var jag tvungen att riktigt motivera och inspirera mig själv för att krypa ur den -Det blir en underbar dag, jag är så priviligierad att få vara här, snart ligger jag i min sköna sovsäck igen osv. Genom att motivera och inspirera mig själv varje morgon innan jag satte i gång så gick det lättare inte minst när jag skulle masa mig ut ur tältet för att uträtta mina morgonbehov.
Antarktis var mycket en mental resa och utan motivation och inspiration hela tiden så hade det aldrig gått. På julaftonen och på nyårsaftonen delade jag och Robert på varsin 5 centiliters whiskey. Små överraskningar och saker att se fram emot kan förflytta berg och motivera och inspirera till stordåd. I vardagslivet är överraskningar ju också viktigt för motivation och inspiration men tyvärr så vill vi ju bara ha mer och mer hemma och blir aldrig riktigt nöja. I Antarktis blir man nöjd med de lilla men hemma existerar konsumtionssamhället och vårt begär blir aldrig riktigt stillat. Som föreläsare vill jag gärna visa på dessa kontraster från livet när man inte har någonting alls till livet hemma där man bara kan gå in Pressbyrån och köpa en kexchoklad när det kurrar i magen.
Kanske var vi som lyckligast för länge sedan när vi mätta och belåtna vandrade in i solnedgången på savannen i Afrika…