Häromdagen höll jag ett föredrag och istället för att fokusera på motivation och inspiration så inledde jag med att prata om att misslyckas. Misslyckanden drabbar alla nästan hela tiden och det drabbar oss i både yrkeslivet och på fritiden. Vissa menar att vi lär oss mer av våra misslyckanden än av våra framgångar men stämmer det?
År 2000 skulle jag skida till Nordpolen. Efter två dagar förfrös jag mina fingrar och var tvungen att skida tillbaka till Kanadas nordspets. De två som jag skidade med fortsatte mot Nordpolen medan jag hamnade på sjukhus i Ottawa. Det var mitt projekt, det var jag som hade sökt sponsorer och planerat det hela. Vilket fiasko!
Det tog lite tid att komma över detta men en bidragande orsak till att jag kunde lämna misslyckandet bakom mig var nog delvis att jag snabbt lyckades motivera mig själv till att hitta nya äventyr att ta itu med. Om det finns ett intresse för något så är det ju också lättare att motivera och inspirera sig att gå vidare. Två år senare var jag på gång igen med nya inspirerande äventyr som snabbt fick nordpolsfiaskot att tyna bort. Att snabbt komma igång med något nytt är viktigt och sedan blir det lättare om ett djupt intresse redan finna där och att det inte bara är något projekt som man måste bocka av.
När vi misslyckas tvingas vi reflektera över våra misstag och ägna oss åt problemlösning men ett misslyckande kan ju också vara ett hot mot vårt självförtroende. När vårt ego hotas får vi svårt att ta till oss lärdomar som misslyckandet kunnat ge men vare sig vi vill det eller inte så har alltid misslyckanden varit en del av livet och inte minst viktigt för att senare kunna lyckas. Som föreläsare berättar jag om att risker ibland följs av misslyckanden men när väl lyckas med något så förvinner tanken på misslyckandet snabbt. En enda succé överträffar snabbt alla tidigare misslyckanden. Rädslan för att misslyckas bör inte bli en anledning att inte försöka igen, något jag vill förmedla som föreläsare.