När jag var yngre läste jag Steven Kings bok Maratonmarschen där 99 tonårspojkar i ett dystert framtida USA är med i en gångtävling, en tävling på liv och död där det bara finns en vinnare och alla andra är förlorare. Tävlingen styrs av en man som kallar sig ” Majoren” och med jämna mellanrum hörs gevärsskott från bandvagnen när någon inte orkar längre.
När senare hörde att ett 20-tal personer brukade delta i en liknande tävling så ville jag också vara med. Efter ett tag så spred sig ryktet om marschen och ungefär 150 personer dök upp vid starten som brukade vara vid Sjöhistoriska museet på Djurgården. Sju gånger plågade jag mig igenom denna marsch men varje vår var jag lika exalterad över att delta igen. Under marschen fick man inte stanna men om man behövde gå på toaletten så gick det bra att hoppa in i den medföljande bajamajan som stod på en släpkärra. Bajamajan fick dock man bara utnyttja 25 minuter per dygn och överskred man det så blev man diskad. Var sjätte timme ställdes våra väskor ut vid vägkanten för att vi skulle kunna plocka ut vår mat och sedan raskt fortsätta.
Det var speciellt att möta gryningen och höra fågelkvittret på en öde landsväg nere i Sörmland men efter 24 timmar började plågorna sakta dyka upp och sedan var det bara att fortsätta tills man trillade ihop. Mitt rekord var 32 timmar. Tävlingen finns fortfarande kvar men nu är jag istället med som funktionär, se Maratonmarschens hemsida här ››
