Hittills hade ingen svensk skidat till Nordpolen. Den 10 mars år 2000 samtidigt som solen gick upp efter sex månaders mörker startade jag och två andra från Ward Hunt Island på Kanadas nordspets. Från den ryska sidan startade samtidigt Göran Kropp och Ola Skinnarmo. På Norra ishavet är det fuktigt och allt fryser till is. Innan man kryper ner i sin sovsäck måste man stänga av bensinköket och vädra ut fukten i den 40 gradiga kylan så att det är samma temperatur inne i tältet som utanför. Ändå är det som i en frysbox som man glömt att stänga dörren till under natten när man vaknar. Rimfrost överallt. Isbjörnsspår ser man lite överallt främst från hannar då honorna ligger i ide med sina ungar och vaknar lite senare.
Efter tre dagar hände det som inte fick hända. Mina fingrar blev vita. Om fingrarna blir vita i fjällen så kan man alltid ta sig in i värmen någonstans men här fanns ingen värmestuga och jag visste att nu skulle det bara bli värre och värre. När blåsor började dyka upp så insåg jag att det var dags att avsluta min expedition. Jag skidade ensam tillbaka till Ward Hunt Island med mitt bensinkök, några pulversoppor och min pepparspray mot isbjörnar. De andra tog geväret och radion. Jag hade ingen kontakt med flygplanet som inte kunde landa i packisen. När jag kom fram så hörde jag flygplanet men det hade blivit whiteout, packisen och himlen sjönk ihop till en mjölkig massa när det började snöa och alla konturer i isen försvann, och planet var tvungen att vända tillbaka till Resolute Bay 120 mil söderut. I 50 timmar satt jag ensam bland isbjörnsspår innan någon kunde komma tillbaka och hjälpa mig.
Detta skulle bli min stund på jorden. Detta var min expedition. Jag hade satsat att och sökt sponsorer, planerat och hittas dessa två killar som nu fortsatte utan mig mot Nordpolen. I stället för att komma fram till Nordpolen hamnade jag i en ubåt i Ottawa, en syrekammare som skulle hjälpa mina förfrusna fingrar att läka.
Idag tror jag att jag lättare fryser om fingrarna och det är något jag får leva med och det kunde ju ha bivit värre. Man tar en risk och ibland går det inte riktigt som man tänkt sig.