När jag och mina flickor bestämde oss för att gå ned igen från Kebnekajse fortsatte min svägerska Viveka och hennes två söner, Erik och Adam, mot toppen. Det var tre lyckliga personer som till slut stod på toppen.
När jag skulle skida till Sydpolen sa min norska kompis Lars att man måste vara fokuserad på polen men samtidigt anstränga sig för att njuta på vägen dit. Det är lätt att glömma skönheten runt omkring sig när det blir alltför jobbigt. Efter ett tag tog vi korta pauser och stirrade ut över det mäktiga vita landskapet. Vi kallde det för sounds of silence för när det inte blåste alltför mycket var det knäpptyst. Det gav mig extra energi och jag kände mig priviligerad som fick stå där och meditera.